Glömde skriva om Lystras duktiga pappa i förra inlägget. Zomby och husse Kenneth startade ju i elitklass på FlatMästerskapen och de kom på en hedrande 6:e plats (retligt nog en plats från final). 

GRATTIS till vår duktiga pappa, vi är helimponerade    

Vilja & Zomby med några av sina fina barn!

Från vä: mamma Vilja, Miso, Polly, Lystra och pappa Zomby 

Foto: Karin Romdahl

Nu har vi kommit igång och träna igen och det är så kul att se att Lystra är så snabb att snappa upp det vi gjorde när hon var lill liten. Idag filmade jag några träningspass. Jag har varit dålig på att sätta kommando och jobba med stimuluskontroll så idag ville jag kolla hur bra stimuluskontroll vi har på sitt, ligg och (hopp)stå och som ni kan se finns det en del att jobba på   

Så sen blev det separat träning av ligg på kommando.

Vilja och jag tog upp vittringsapportträningen idag (nu när vi tränar på att hon ska ta upp pinnarna i spåret så passar det ju bra). Det var längesen vi tränade det separat så som Ellen föreslog efter mitt förra inlägg så det var bra att bli påmind om det!

Tyvärr hade jag inte tagit fram kameran då...hon såg för kul ut Vilja så himla taggad, hon for fram och testade det mesta...att ta en pinne (vilken som helst) i munnen) att trampa på den, att dutta med nosen, mm. Hon for fram så pinnarna yrde innan hon lugnade ner sig och kom på att hon skulle nosa på dem. Jag hade tre pinnar och ett tag såg det ut som om hon hade fattat för då tog hon rätt pinna hela tiden men sen tog hon plötsligt vilken pinne som helst igen. Imorgon skall jag lägga pinnarna i högt gräs och börja med bara den rätta pinnen och sen lägga en hög med pinnar en bit ifrån.

Må så gott!

Oj vilken bloggtorka det har varit för mig den sista veckan. Känslan har inte riktigt infunnit sig men nu skall jag passa på och skriva lite om vad som hänt hos oss på sista tiden.

Förrförra helgen var vi ju på Flatmästerskapet i Värmland. Karin har skrivit en mer utförlig rapport i sin blogg så om ni vill kan ni läsa mer där. Vi hade iallafall en supertrevlig helg och det som är extra kul är att Perra och Peter verkar trivas så bra i varandras sällskap. De har ju trots allt blivit ihoptussade bara för att jag och Karin trivs ihop så det är ju inte helt självklart  

Peter var en mycket trogen "hundpassare"

Jessica, Agge och några till kom ner och kollade och Jessica sa - Man är nog lite knäpp som går upp i ottan för att åka x antal mil för att stå i skogen en hel dag och titta på hundar. När man står och gråter, darrar och får gåshud bara för att hunden går med husse i vänstersvängen och inte springer rakt fram ner i vattnet så är man nog också lite knäpp    Och när Vilja sedan satt kvar och inväntade kommando på en dubbelmarkering på vattnet höll vi ju på att krypa ur skinnet allihop!

  Mitt fina tävlingsekipage   

Vilja har verkligen anammat att det nu är hon och husse som är ett team i jaktsammanhang och jag är jättestolt över hur bra de presterat både på flatfestivalen och Flatmästerskapen med tanke på den korta tid de tränat tillsammans. Det var lite synd att Vilja på tredje stationen kände att det legat en kanin precis framför start/mållinjen (där flera hundar hade lagt ner kaninen vid inlevereringarna) en hundradelssekund för tidigt och tog saken i egna händer och knallade ut och hämtade in kaninen innan husse hade gett kommando vilket resulterade i dagens första nolla    Så där tog tävlingen tyvärr slut för Vilja som nog inte hade fattat att hon därmed missade sin paradgren söket.

 (Om man nollade någon av station 1-3 eller hade mindre än 20 poäng på dessa fick man inte gå vidare till station 4 och 5).  

  Lystra och Miso fick vara med hela dagarna och vara passiva och det klarade de väldans bra förutom när det kom funktionärer och viftade med vilt framför näsan. Då önskade de att de också var stora nog att vara med  

Finaste Vilja - som ibland vill gå händelserna i förväg!

Häromdan tittade vi på filmer från när Lystra var liten och jag fick lite panik för jag tyckte att hon nästan kunde mer när hon var 11 veckor än vad hon kan nu. Vi har ju börjat med lite andra saker och bl a börjat träna fler apporteringsmoment men hakan i backen, backa, rulla runt, hopp-stå, mm har vi nästan helt glömt bort.  Trodde jag iallafall men det visade sig att det gick ganska snabbt att plocka fram de saker vi nästan inte gjort alls sen hon var liten bäbbe. På några få träningspass har jag fått fram ett backande (inte så långt men åtminstone några meter), rulla runt och hopp-stå (på kommando).

Valparna börjar bli långa gängliga tonåringar med lite mer egen vilja vilket Karin och jag fick erfara när vi i fredags tränade lydnad tillsammans för första gången på länge. Vi kunde inte träna Miso och Lystra samtidigt utan att de stack iväg och snodde varandras leksak, busade och röjde runt. När de var mindre tränade vi ju ofta tillsammans och då klarade de av att fokusera på sin matte trots denna störning men nu fick jag köra Lystra när Karin tog Wilma och så tränade vi Vilja och Miso samtidigt.

Lystra är fortfarande väldigt ”spökig” och det är väldigt många spöken i vår skog kan jag tala om. Häromdagen när jag hade lagt ett 220 meter långt spår till henne var det vissa sträckor där det var väldigt snårigt att ta sig fram plus att det går mycket rådjur här så stundtals hade Lystra svårt att fokusera på spåret när det prasslade, knakade och lät för mycket. Eftersom hon behövde känna mitt stöd gick jag bara någon meter bakom henne och när det var alldeles för läskigt gick jag bara rakt fram och då kom hon efter, gick förbi mig och började spåra. Det tog sin lilla tid men efter en stund kom vi iallafall i mål.

Jag har plötsligt kommit på att jag vill starta Vilja på apellspår så till henne hade jag lagt ett spår som var 330 meter i skogen (även om apellen oftast är i lite öppnare terräng). Vilja har ju inga problem att spåra men hon har inte fattat att hon skall stanna och markera eller ännu hellre ta upp pinnarna. Igår hade jag därför satt två snitslar där pinnarna låg för att jag skulle kunna se på 10 meters håll och kunna stanna henne på rätt ställe. Första pinnen markerade hon när jag höll emot och på mitt kommando tog hon upp den och fick en köttbulle i utbyte. När jag stannade henne vid den andra pinnen for hon runt och letade och när hon inte hittade pinnen direkt hoppade hon upp i trädet och ryckte åt sig snitslarna!  SÖTVILJA - man har iallafall aldrig tråkigt i hennes sällskap!

Kan jag bara få henne att förstå att pinne = köttbulle så kommer hon nog snart plocka upp dem och då är vi redo för tävling! Det är en apellspårtävling på Nacka den 2 oktober som jag har tänkt anmäla oss till.  

Så om Lystra smyger fram försiktigt i spåret så far hennes mamma mer fram som en bulldozer    Men jag tycker ändå att det är något behagligare tempo vid personspår än vid blodspår.

 Nej nu börjar ögonen gå i kors så nu är det bäst att jag slutar skriva men detta var iallafall en del av det vi har gjort de senaste veckorna.

 Gonatt govänner!

....är magsjuk   

Trodde det berodde på nåt hon ätit och att det skulle ge med sig men idag har husse varit och köpt dietfoder och canikur.

Idag på prommisen kom hon plötsligt och "bjöd" ett superfint fotgående med kontakt i säkert 6-8 meter och då kunde jag ju inte belöna henne med godis (det var innan husse köpt dietkulor) så jag fick försöka belöna med lite bus och lek (dock utan leksak).

Sen när vi passerade en tomt där det bor en skällig cavalier king charles spaniel kunde jag inte heller belöna när Lystra (för en gångs skull)  inte svarade utan gick helt tyst förbi.

Men nu har jag ju dietkulor att ha som belöning och eftersom hon ska ha lite mat och ofta blir det ju bra att ge henne kulor lite då och då.

Nu sitter vi iallafall i bilen på väg till Flatmästerskapen! Vi har precis hämtat  Karin och Peter i Södertälje (de har varit på kalas där) och nu bär det av mot Värmland!

Ska bli jättekul att äntligen (för första gången) besöka detta stora flatevenemang  

Det var någon som sa att genrepet skulle gå dåligt för då går det som bäst på tävlingen. Isåfall får vi hoppas att den senaste veckans träning räknas som genrep. En kväll i början av veckan när Perra hade lagt ut en kråka på land som han skulle skicka Vilja på om hon skötte sig vid vattnet var hon helt fixerad vid vattent (trots att det inte var skott) och knallade direkt när han kastade sten i vattnet. Då gick han och plockade upp kråkan och gick hem. Efter det passet vara han väldigt fundersam på om han överhuvudtaget skulle starta henne i helgen  

Igår gjorde de ett nytt försök och när han kom hem var han väldigt nöjd! Vilja hade gått lös hela tiden (ända hemifrån) hon hade hållt sig vid hans sida, sprungit ut klockrent på linjetaget och hämtat kråkan lugnt och fint, burit den mjukt och fint, sprungit in i full fart till husse och lämnat av i handen på husses tack  

På ett av skicken hade hon kommit lite för långt åt höger men stannade direkt på husses stopp signal och följde hans tecken perfekt och hittade kråkan. De hade avslutat med att gå fot förbi vattnet och kastat sten men Vilja tittade inte ens åt vattnet. När han kom hem var han så nöjd med henne och han tycker hon är så söt när hon kommer in i 100 knyck och slänger sig in till sidan vid inkallningen. Då berättade jag att det är det vi brukar få avdrag på i lydnaden (slarvigt avslut)    

Håll nu tummarna att hon sköter sig lika bra imorgon!!

Ha de!

   Bröllopet gick bra.....

....båda sa JA!

Så från och med nu är de man och fru  

Festen innehöll mycket god mat och såklart även en hel del prat  

På natten fick jag för första gången i mitt liv åka en finfin öppen raggarbil

(fick tyvärr inte med det på bild)

Det var visserligen lite småkallt men på efterfesten väntade det bästa av allt  

För även om jag i raggarbilen blivit lite kall.....

.......fick såklart denna supercharmiga och gosiga lilla Aussievalp mig på fall  

TACK till Per och Mina för att vi fick vara med och fira er bröllopsdag!