I fredags styrde vi kosan mot Skåne. Min snälla man skjutsade mig och Karin till Eskilstuna eftersom Karins bil är på verkstaden.

I Eskilstuna tryckte de tre syrrorna (Lystra, Miso och Polly) ihop sig i den lilla bilburen och låg snällt hela vägen ner till Skåneland (med ett litet kort stopp).

När vi kom ner till Höganäs väntade brorsan Zebbe med spänning på att få uppvakta syrrorna.

Han började med Miso.....

...och hon är ju inte den som är svårflörtad...   

Lystra fick flatteryck och drog några repor runt runt på gräsmattan med hela syskonskaran i släptåg men då gick det så fort att jag inte hann med med kameran   

Efter flatterycket intresserade hon sig för alla Zebbes ben som hon hittade i trädgården och då var hon lite mer svårflörtad.

Polly var också lite mer svårflörtad och tyckte brorsan var lite ohyfsad som började stöta på henne......

  ....men HALLÅ vi är faktiskt syskon (sa Polly på sitt bredaste Eskilstunamål)   

Och även hon övergick till att intressera sig för ben istället till Zebbes stora förtret!

Efter en underbart god trerätters middag och trevligt umgänge gick vi ner till havet som låg ca 200 meter från deras bostad.

Syrrorna kastade sig gladeligen i det blå och då ville inte Zebbe (som inte gärna simmar bara sådär) vara sämre så han hängde såklart på syrrorna ut       

Miso hittade ne fin blå boj och visade på samma envishet som sin mor när hon vägrade släppa bojen.....den skulle med in till varje pris! Och om jag släpper den kan ju någon av syskonen ta den så det är bäst att hålla ett fast grepp om bojen och simma tänkte Miso  

Hon kämpade och kämpade och efter ett tag fick jag och Karin lite flashbacks från när Peter fick ro ut och rädda Vilja när hon envisades med att apportera en flytboj långt långt ut på djupt vatten!

Även om detta inte var alls lika långt ut och inte lika djupt kändes det lite olustigt så till sist fick jag klä av mig och stega ut och livrädda Fisen   

Jag trodde det var djupare och att jag skulle behöva simma men vattnet räckte mig bara till midjan   

STORT TACK till Jan & Bitte för er gästvänlighet och underbart god mat i ett fantastiskt vackert Höganäs!! När ni har vägarna förbi (eller till) Stockholm så är ni alltid välkomna det vet ni!

Vilken eftermiddag och kväll Karin och jag hade igår. Det började med att bromsen på Karins bil pajade mitt på motorvägen   

Det var riktigt läskigt men BÄSTA Karin lyckades iallafall manövrera bilen till Kista BK utan några incidenter (bromsen tog litegrann men någon tvär inbromsning hade den inte klarat av).

Snälla Peter kom med sin bil och så fick han smyga sig hemåt med Karin bil utan broms och som tur var kom även han helskinnad hela vägen   

Vi körde några långa linjetag med Vilja för att hon skulle få blåsa ur skallen lite innan spåret och hon tyckte det var hellajbans att ensam få all uppmärksamhet under tiden som småfisarna satt i bilen och väntade.

Sen fortsatte vi vidare till Norrtälje där vi hade bokat tre öppenklass viltspår. Vi fick leta oss långt ut i bushen och blev lite försenade.

Lystra fick börja och hon hann bara rasta av sig litegrann på väg till spåret. Det var klibbvarmt och REJÄLT mycke mygg!!

Lystra var snabbare iväg i starten än hon brukar och hon kämpade tappert på fast det var verkligen snustorrt i marken och väldigt svåra vittringsförhållanden. Hon jobbade på och gav sig inte fast hon tappade spåret flera gånger. När domaren sa att han inte kunde ge henne ett förstapris pga att hon fått för många tappt så tänkte jag först bryta eftersom hon började krokna men ville iallafall att hon skulle få lyckas med att hitta klöven! Eftersom jag bröt kunde domaren visa på spåret och jag kunde stötta och berömma henne när hon gick rätt. Hon fick beröm av domaren som tyckte hon var duktig som hittade spåret så många gånger men att hon pga omständigheterna tyvärr tappade det igen.

Sen var det Misos tur och eftersom Vilja blir ganska uppjagad när vi går iväg så beslöt jag mig för att stanna vid bilen och rasta av henne och Lystra (och mig själv) istället för att gå med. Tråkigt att missa Misos spår men jag kände att det nog var bäst iallafall. Miso hade varit superduktig och spårat lugnt och metodiskt men i återgången var det en älgrackare som hade gått rakt fram så hon fick ett andrapris.

Sist var det då Viljas tur och hon var som vanligt TOKladdad och började spåra direkt hon kom ur bilen och DROG mig fram till starten! Hon var lite fladdrig i början och drog mig igenom en torr enbuske men lugnade snabbt ner sig och spårade så int, lugnt och metodiskt. Det som kändes extra bra var att jag kände att jag kunde läsa henne på ett helt annat sätt än jag brukar. Hennes spår började i lite öppen skog och gick sen ut på en stor äng och på ängen var hon verkligen superduktig! När vi gick på ängen kunde vi se hur ett rådjur skuttade upp och sprang snett in i skogen. Vilja brydde sig inte det minsta om rådjuret utan fortsatte spåra. Men sen när vi kom in i skogen på andra sidan (där rådjuret hade sprungit) fick hon upp rådjursspåret och vek av efter det istället och när hon kom på att det var fel hade hon tappat "sitt" spår   Hon gjorde flera tappra försök att hitta tillbaks till spåret men trots att hon verkligen kämpade så orkade hon till sist inte. Hon var så trött att hon till och med tog emot vatten - och det brukar hon absolut inte ha tid med när hon jobbar. Så tyvärr så snubblade vi på mållinjen ca 50-100 meter från klöven och hon halkade ner på ett andrapris   

Jag är jättenöjd med alla tre tjejernas prestation och domaren sammanfattade det med - Ja ett som är säkert är ju att ni har väldigt duktiga hundar!

Men det är ju klart att man vill ha förstapris! Jag hade ju hoppats på att Vilja äntligen skulle kunna få några fler bokstäver framför namnet men för andra gången så snubblade vi på mållinjen, vilket onekligen känns rätt trist   

Kändes ju liksom lite onödigt att åka 10 mil, gå runt och svettas och försvara sig mot dussintals med myggor, vara hungrig, törstig, kissnödig, åka 10 mil tillbaka runt runt via vägbyggen genom hela stan och komma hem efter elva på kvällen utan ett enda förstapris!

Men med några glada scoutsånger i bilen höll vi såklart ändå humöret på topp!

Hungrig och törstig och långt kvar på vägen minst en kvart innan vi kommer fram..

Hungrig och törstig och långt kvar på vägen minst en kvart innan vi kommer fram...

Hungrig och törstig och långt kvar på vägen minst en kvart innan vi kommer fram...

Och man kan iallafall inte säga att våra tjejer inte kämpade och gjorde sitt allra bästa.....mer kan man ju inte begära, men det räckte tyvärr inte ända fram

Imorgon åker vi till SKåne på.....

jag vågar knappt säga det högt...

unghundsderbyt!

Som jag skrev i förra inlägget är det mycke nu och den senaste veckan har varit lätt hysterisk   

KURS I EDSÄNG

Förra helgen var vi på kurs i Edsäng hos Eva Thoren. Karin har skrivit ett långt bra inlägg om den som ni kan läsa om HÄR om ni inte redan har gjort det. Vi hade superroligt med alla trevliga härliga människor och supergod mat med full service! TACK till Eva och Micke och hjälptränare My för en fantastisk helg!

Det jag tar med mig från helgen förutom alla bra övningar och tips är att min lillfis är modig som övervinner sina rädslor och så gärna vill klara av utmaningarna! Som Eva sa som jag tyckte var en så härlig kommentar var att - man måste vara RÄDD för att kunna vara MODIG! Och Lystra tycker (till skillnad från sin mor) att en hel del saker är lite läskigt men hon övervinner hela tiden sina rädslor och växer lite mer för varje gång    Som när hon till sist hoppade/simmade över bäcken och hamnade helt själv på andra sidan där björnarna bor!

En till kommentar som jag kommer bära med mig och tänkte skryta lite med var att Eva tyckte att jag och Karin hade de bästa närsökssignalerna på systrarna som hon sett. Hon blev helimpad av systrarnaBUS när de körde nosen i backen direkt när matte blåste närsök! Att jag inte kan få till en lika bra drill som Karin är ingenting som lillfisen bryr sig om för hon vet hur mattes signal låter   

VÄRLDENS BÄSTA LINNSANS STUDENT

I tisdags var det då dags för min underbara dotter att ta studenten! Vi hade en härlig dag och kväll tillsammans med släkt och vänner.

Kusinkärlek!  

ÅLAND

I onsdags var det dags för årets Ålandsresa med tjejerna och vi hade en rolig kväll/natt och dag med fint väder på hemresan   Och det som var lite roligt var att jag träffade på flera stycken som sa att de följer min blogg!

VILTSPÅR

Idag har jag och Karin varit iväg med systrarnaBUS för deras första Ökl viltspår! Miso tyckte det var väldigt varmt men kämpade på i värmen och klarade ut spåret och belönades med ett förstapris.

Lystra var inte lika påverkad av värmen och när hon hade analyserat av alla blodsdroppar i början (så som hon alltid gör) var det en fröjd att gå efter henne i linan. Hon är så tydlig och man ser direkt när hon har spåret i näsan och när hon letar efter spåret. Återgången tog hon som ett skolboksexempel sa domaren och hon tyckte det var en fröjd att se henne    Min underbara söta lilla MODIGA Lillfis som tuffade på i spåret även när hon var tvungen att gå förbi en mycket konstig höbal som var utlagd mitt i skogen!

Sen har vi såklart gjort vårt bästa att hinna med en del apporteringsträning med träningsgruppen och med Karin och Annika. Men det har varit svårt att hinna med så mycket träning som vi hade behövt för i helgen bär det av till Skåne på unghundsderbyt! Skall bli så kul även om det kanske blir lite för svårt för oss!

Återkommer senare och lägger in Lystras kritik för nu blev det bråttom in i duschen för snart bär det iväg på konsert i kyrkan!!!

Som sagt mycke nu  

Unghundsderbyt närmar sig med stormsteg och det har blivit en hel del jaktträning på sista tiden. Tyvärr har jag inte hunnit blogga eftersom det är en hel del även på det privata planet just nu med Linns student på tisdag och flera nya jobbprojekt som "ramlat" in! Att jobben ramlar över mig utan att jag hinner marknadsföra mig skall jag väl som egen företagare vara tacksam över   

Det är bara det att jag inbillade mig att jag skulle få ha det lite lugnt nu fram till semestern men det kunde jag fetglömma   

Just nu håller jag på och packar inför kurshelg i Edsäng! Skall bli såå roligt! Men känns lite stressigt eftersom vi skall ha studentuppvaktning härhemma redan på tisdag!

Vilken tur att man har en snäll make som har fått en lååång "to do" lista så han inte blir sysslolös under helgen när jag tränar hund  

Önskar er alla en trevlig helg!

Idag var det återigen samling med "gänget" på Rensättra ängar! Karin och jag avslutade sen med en god lunch nere på Telegraf i strålande   

Idag hade jag laddat med mycket tålamod och det hjälpte nog för Lystra gjorde bara ett litet race på andra avlämningen men skötte sig sedan mycket bra  

MARKERINGSÖVNING

Vi har gömt ett gäng närsöksdummisar i ett litet område. En stor markering kastas i området och denna tas bort när hunden inte ser. Hunden får träna sig på att ligga kvar i rätt område och på att lita på sin egen markeringsförmåga!

Alla hundar fixade övningen galant!

  Först ut är Lystra som började dagen såhär bra (om man bortser från att hon först ser ut att vara på väg mot Susanne som filmar)!

  Sen är det Vilja som såklart måste var lite extra effektiv   

  Misofiso "farten" har verkligen kommit ut ur dimman!

  Sen är det stollarens tur!

 Och så katten bland hermelinerna som troligen saknar fåren men vad gör man inte för att få vara med i retrieverligan   

Llilla Indy filmades med matte Annikas kamera så han kom tyvärr inte med på min film eftersom det jag som kastade!

DUBBELMARKERINGAR PÅ ÖPPEN ÄNG

Det var visst bara Vilja som kom med på film när hon hämtade markeringar! Och när jag skall skicka henne på nummer två råkar jag säga pass på istället för apport och Vilja som inte brukar vara så noga med att lyssna på vad jag säger tittar på mig med en konstig blick och sitter kvar   

TRiANGELN

Inkallning, linjetag och fotgående

  LYSTRA

  VILJA

Klassens clown Wilma Wilmenlund fick idag helt klart konkurrens om clowntiteln......

  ....när matte Karin "jagade" Miso   

TACK Karin att du bjöd oss på dagens skratt! Tyvärr lyckades jag inte få med hela krigsdansen eftersom jag filmade fisen men lite kom med  

För att inte vara alltför orättvis "bjuder" jag på en gammal goding när jag och Vilja "leker" kull    

 Och så får Fisen avsluta med att visa att hon kan göra övningen såhär bra bara någon talar om för henne hur det ska vara   

Nu ikväll har jag tränat linjetag, dirigeringar, tecken och signaler och Lystra har satt avlämningarna till 100 % även på lååånga avstånd  

Helene (med Wallander & Beck) hade uppmärksammat att Indy står ganska nära Lystra på filmen från förra träningspasset. Hon springer ju på utsidan av mig så det skulle kunna vara att hon inte gärna vill springa emot en annan hund. Jag har inte tänkt på det så mycket när vi tränar med "kända" hundar men på t ex kursen så klev jag ut från linjen för att ta emot henne. Det kan ju vara värt att tänka på om det framförallt uppstår när det är andra hundar i närheten. Det händer ju sällan eller till och med nästan aldrig när vi är själva så det kan ju vara en tänkbar orsak, i kombination med långa avstånd och öppna ytor.  

Gonatt nu ska jag sova för imorgon fm är det träning med den andra jaktgrupen!

Hade skrivit ett långt inlägg och så bröts anslutningen och allt försvann!

Det jag hade skrivit om var att i tisdags när vi tränade med gänget (Karin, Annika, Sus och hundarna) blev jag så frustrerad när Lystra plötsligt började göra sina stora rundor runt mig innan avlämning!

Den första övningen la vi ut linjetag och närsök åt olika håll  och sen kastades en markering åt ytterligare ett annat håll. De fick först hämta linjetag och närsök innan de fick hämta markeringen eller linjetag, markering, närsök beroende på vilken hund det var. Denna övningen skötte Lystra sig superbra, men då var det såklart ingen som filmade   Vilja fixade också den övningen bra om man bortser från att hon tänkte byta/ta två på närsöket och det får man ju inte göra   

Men det var sen när vi kastade dubbelmarkeringar som hon kom i full fart och sprang förbi mig, flera gånger på raken. Nu var det ju en ny väldigt öppen plats och det var ganska långa avstånd och det är ju då det kommer. Det är bara det att det är så frustrerande när man tycker man har kommit tillrätta med ett problem och så kommer det tillbaka. Från början har jag väl inte tagir så allvarligt på det eftersom hon alltid kommit in direkt och inte kört några ärevarv á la "dukanintetamigleken". Men det är ändå så irriterande att hon springer förbi mig och det blir rejäla avdrag om det inte till och med blir nolla på WT. Så hur som helst måste det bort!

Man kan se på filmen hur frustrerad jag blir och det är nog tur att det inte är något ljud för det var nog inga fina grodor som hoppade ur munnen på mig där    nästan lite PMS-varning tror jag bestämt.

Mina tålmodiga träningskamrater försökte analysera och komma med en massa bra förslag! TACK snälla ni för ert tålamod!

Annika föreslog långlina, att klämma i med ett "sitt" eller "fot" när hon kommer i full fart emot mig eller att helt enkelt inte bry mig om avlämningarna i samband med övningarna utan istället belöna när hon kommer emot mig och kasta en boll eller annat. Jag har ju klickat henne när hon kommer emot mig och detta har varit en bra hjälp på vägen men ibland kan det vara svårt att höra klicket så jag kanske får använda rösten istället.

Eftersom jag inte hade någon långlina och ville avsluta med några bra avlämningar ställde sig Annika bakom mig för att tala om för Lystra att man inte ska springa förbi matte   Lystra har lite respekt för Annika och ville först inte lämna min sida när hon fattade att Annika hade nåt på gång   

Men när Annika backade lite så stack hon iväg och det hjälpte med att "farliga" Annika bara stod där för då fick vi till två klockrena avlämningar när hon sprang i full fart emot mig och tvärnitade och satte sig framför mig med dummisen i munnen   

Idag gick jag bort till ängen och tränade lydnad och apportering. Då testade jag att klämma i med "sitt" när hon kom emot mig och första gågnen såg hon lite förvånad ut men tvärnitade och satte sig framför mig med dummisen i munnen   

Inte en antydan till att springa förbi mig idag!

Imorgon är det gemensam träning igen och då skall jag ladda med långlina och väldigt mycket TÅLAMOD, det lovar jag  

Kram på er alla!

Efter att ha lagt ut filmerna på Lystras MH har jag förstått att det för en oinvigd kan verka märkligt att man skrämmer hunden på detta sätt. Som man kan se på filmerna blir Lystra skrämd både av "Dumpe -overallen som flyger upp", skrammel och spöken. Men jag kände inte en enda gång att det var någon fara för henne eller att hon skulle få kvarstående men av MH:t. Hon avreagerade på ett mycket bra sätt och knatade vidare på stigen hur kavat som helst mellan momenten. Hon gick glad med viftande svans framför mig i kopplets längd och var helt obekymrad över det som hade hänt precis innan. Hunden får reagera, och det är ju nästan konstigare när de inte reagerar alls (som Vilja som knappt vände på huvudet vid Dumpe och som var på väg upp i skrammellådan men så var hon ju äldre och hade mer livserfarenhet när hon gjorde sitt MH). Det roliga med Lystra är att hon i vardagen är väldigt nyfiken på saker som låter. Häromdan när Perra sågade med sticksågen kom hon i full fart och la nosen i blöt och det var rena turen att han hann stänga av sågen!  

Så det är  absolut inget fel att de blir rädda, huvudsaken är att de avreagerar och inte bygger på sig rädslor. MH:t är standardiserat och alla hundar måste gå fram och tillbaks förbi det otäcka x antal gånger för att avreagera oavsett om de behöver det eller inte. Om hunden efter de obligatoriska rundorna behöver mer tid så får den det, den får gå fram och tillbaks tills man ser att den har "släppt" det obehagliga. Man hör ofta folk som säger att deras hund har blivit skotträdd eller rädd för olika saker efter sitt MH. Jag tror visst att det finns hundar som kan reagera på skottet som kommer sist (eller andra saker som den kan förknippa med obehaget i samband med MH) om de inte har lyckats skaka av sig obehagen under föregående moment och det är givetvis väldigt olyckligt. I detta sammanhang är det mentalbeskrivarens ansvar att avbryta testet för att inte göra större skada än nödvändigt. Det således ett stort ansvar som vilar på mentalbeskrivaren och även på uppfödare och hundägare att se till hundens bästa. Nu är det ju inte alla hundägare som har erfarenhet och/eller kan läsa sin hund så därför anser jag att mentalbeskrivaren som är den som är proffs skall bryta i dessa lägen.  Men jag tror att en hund som reagerar så starkt på ett MH ändå skulle ha reagerat på andra händelser i livet och då kanske (troligen) föraren är helt oförberedd och inte har handlingsberedskap för att hantera hundens reaktion. Och då kan det troligen göra ännu större skada än ett MH där man ju faktiskt skall vara i händerna på proffs. MH är ju därför ett bra forum för att ge ägaren en fingervisning på hundens reaktioner och hur denne bör hantera dessa  för att hjälpa sin hund på bästa sätt. Och även om det är några år sedan jag skrev mitt arbete om Prövningsformer inom hundaveln och en del av det jag skrev då har förändrats så anser jag fortfarande att MH är det bästa mentalitetstest vi har för att urskilja vilka hundar som skall gå i avel och vilka man inte bör avla på.

Och för er som orkar läsa hela arbetet så har jag klippt in det här nedanför

Prövningsformer inom hundaveln

Helena Högberg-Holm

________________________________________________________________________

SLU

Projektarbete

Hund – avel, utfodring och hälsa, översiktskurs                      Uppsala 2008

BAKGRUND

Det finns idag nära 300 rasvarianter i Sverige med olika ursprung, utseende, egenskaper och användningsområde. Svenska Kennelklubben informerar visserligen blivande hundägare om att det är viktigt att ta hänsyn till rasens egenskaper och inte enbart falla för hundens utseende då man väljer ras (SKK, 2008a), men trots allt är det inte ovanligt att man ser en alaskan malamute i en innerstadslägenhet. Och hur många av dagens taxar är det som bor hos en jägare? Många raser där aveln ursprungligen fokuserades på dess mentala egenskaper har blivit populära sällskapshundar och aveln har mer och mer kommit att inriktas på exteriör – man har avlat på det man kan se. En effekt av detta har blivit att det inom många raser har blivit en uppdelning inom rasen i en show- och en workingvariant. Här kan nämnas flera av våra vanligaste fågelhundar; labrador, golden retriever, cocker spaniel och setterraserna. Visserligen krävs det mer av en uppfödare om man har fler egenskaper att ta hänsyn till i avelsarbetet men det kan även vara en utmaning. Om man har använt goda arbetshundar i aveln så blir även avkomman lättlärda, arbetsvilliga och socialt fungerande hundar, vilket troligen är en av anledningarna till att många av våra arbetande hundar blivit så populära som sällskaps- och familjehundar.

Hundens mentalitet är och har alltid varit väsentlig för avelsarbetet och i dagens samhälle är det viktigare än någonsin och en förutsättning för att vi inte skall drabbas av inskränkningar i vår rätt att hålla hund eller förbud mot vissa raser. Men frågan är ändå om vi är motiverade att lägga ner lika mycket tid och intresse på de mentala egenskaperna som på de exteriöra (Swenson, 2004). Under år av avelsarbete har många raser förlorat sina ursprungliga mentala egenskaper till fördel för det exteriöra. Pudeln användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel.

Caniche som är det franska namnet för pudel kommer från ordet ”cane” som betyder and och att ”plaska i vatten” (SKK, 2008b). Pudelns frisyrer hade ursprungligen en funktion som flythjälpmedel och ”bollarna” på tassarna var till för att hålla hunden varm över lederna under många timmars vattenapportering. Idag är det inte många som ser pudeln som en utpräglat apporterande hund och det är inte många av dagens pudlar som uppvisar ett medfött behov av att bära. Om man då betänker att många generationer av uppfödare har jobbat för att få fram och behålla rasspecifika egenskaper inom våra olika raser så ser jag det som vårt ansvar att tillvarata och förvalta detta arv!

PRÖVNINGSFORMER; ARBETSPROV OCH EGENSKAPSBESKRIVNINGAR

Inom aveln finns många metoder för att testa de egenskaper som krävs för det arbete som hunden skall användas till. Många av dessa tester för mentala egenskaper, mentalbeskrivning och unghundsgranskningar har sitt ursprung i Statens hundskolas lämplighetstest (Swenson, 2004). Lämplighetstestet - L-testet som togs i bruk 1954 består av moment för att mäta egenskaper såsom dådkraft, skärpa, försvarslust, kamplust, nervkonstitution, skottfasthet, temperament, hårdhet och tillgänglighet (Swenson, 2004). L-testet används fortfarande inom polis, tull och försvarsmakten där det utformas lite olika beroende på vilka egenskaper man söker efter. Inom tullen tittar man på egenskaper såsom tillgänglighet, jakt-, bytes- och konkurrenslust, social kamplek, handlingskraft, skärpa, försvar, temperament, nervkonstitution, minnesbilder, miljöstabilitet, avreaktion miljörädsla, förmåga att stå emot social utmaning, förmåga att övervinna rädsla efter social utmaning, arbetsuthållighet, nosarbete och skotträdsla (Ida Ling, Tulltjänsteman, Arlanda flygplats, 2008). Ida Ling poängterar att Tullen vill ha obefintlig eller obetydlig skärpa och försvar eftersom det är egenskaper som de inte använder och det är viktigt att hunden inte helt plötsligt uppfattar en situation som hotfull när den hela dagarna arbetar i passagerarströmmarna. Graden av skärpa och försvar är troligen den största skillnaden mot polisens L-test då de har mer användning av dessa egenskaper.

De provutformningar som finns är dels traditionella prov, till exempel jaktprov, där man utgår från en praktisk arbetssituation och anpassar provet för att överensstämma med de uppgifter hunden förväntas lösa. Sen är det egenskapsbeskrivningar där hunden bedöms eller beskrivs utifrån ett antal egenskaper som anses vara väsentliga för att lösa uppgiften (Swenson, 2004).

Fördelen med traditionella prov är att det är lättare att motivera hundägaren att komma till ett prov där de själva är bekanta med de provsituationer som hunden ställs inför. Nackdelen kan vara att provmomenten blir väldigt sammansatta i sin egenskaps- eller beteendestruktur vilket kan medföra att delmomenten innehåller beteendekonflikter oförenliga ur avelssynpunkt. Om de mentala egenskaperna härrör från helt skilda beteenden med olika grad av ärftlighet och miljöpåverkan finns det risk att de tar ut effekten av varandra. Man får då inga systematiska skillnader mellan olika individer och ingen möjlighet till avelsmässig utvärdering i detta moment (Swenson, 2004). Vid egenskapsbeskrivningarna, som till exempel MH, är det lättare att skapa rena provsituationer med provmoment som inte är lika komplicerade ur beteendesynpunkt och resultaten blir mer entydiga och lättare att tolka. Dessa beskrivningar som saknar en koppling till en hunds arbetssituation riskerar emellertid att mäta egenskaper som saknar betydelse för hundens arbetsförmåga. Vidare är nyttan med en mental beskrivning inte lika omedelbar för hundägaren som ett tävlingsresultat utan nyttan ligger längre fram i tiden och kommer många gånger någon annan till del än den som bekostat beskrivningen (Swenson, 2004).

MH som står för Mentalbeskrivning Hund är med stor sannolikhet det bästa instrument vi har idag för att bedöma de mentala egenskaperna. MH är en individuell mentalbeskrivning av en hund som kan användas som en vägledning för uppfödaren om denne är på "rätt spår" i sitt avelsarbete vad gäller mentaliteten. MH beskriver hundens reaktion i de olika situationerna under momenten kontakt, lek, jakt, aktivitetsnivå, avståndslek, överraskning, ljudkänslighet, spöken, leklust och skottprov. MH kan i praktiken användas på alla raser framförallt för att upptäcka oönskade beteenden och flera raser som har en omfattande MH-verksamhet har försökt finna en idealprofil för sin ras (Swensson, 2004). Men det är ju trots allt så att de flesta MH utförs på brukshundsklubbarna och att det är svårt att komma med om man inte skall tävla i någon av bruksgrenarna. Detta gör ju att det är i stort sett omöjligt för den som bara vill testa mentaliteten hos sin ”sällskapshund”. Eftersom det skiljer sig oerhört mellan olika raser vad som är en positiv egenskap för just denna ras anser jag att det vore önskvärt om varje rasgrupp eller enskild ras arbetar fram en sorts mentalbeskrivning som passar just deras ras och där man tittar på och beskriver just de egenskaper som är värdefulla för denna ras och att dessa test utförs i ett forum som känns öppet för alla hundägare.

HUR VIKTIGA ÄR ARBETSPROVEN FÖR AVELSARBETET?

Det finns många olika sorters prov för att bedöma de mentala egenskaperna som krävs för att utföra ett specifikt arbete som hunden är tänkt att användas för t ex bruksprov (spår, sök, rapport, skydds och IPO), jaktprov för olika fågelhundar (apporterande, stötande, stående), grytprov, drevprov, viltspårprov, vallhundsprov, polarhundsprov, draghundsprov och lure coursing (bruksprov för vinthundar). Runtom i landet finns entusiaster som arbetar med dessa olika prövningsformer för just deras ras men det finns uppenbara skillnader mellan hur man använder sig av dessa vid avelsurvalet. Då det gäller vallhundsprov är bordercollien enligt min bedömning den ras där man lägger absolut störst vikt vid dessa prov i avelsarbetet. Enligt § lb i Svenska Vallhundsklubbens (SVaK:s) stadgar arbetar klubben aktivt för att bevara och vidareutveckla vallhundarnas bruksegenskaper (SKK, 2008c). Klubben har en egen valpförmedling där endast bordercollievalpar efter vallningsmeriterade föräldrar förmedlas, endast valpar där båda föräldrarna har avlagt godkänt vallhundsprov får registreras i SKK:s vallhundsregister och all annan avel med bordercollie avvisas (SKK, 2008d).

När jag läser om grytprov och grythundar tänker jag direkt på tax men taxen är inte längre ett förstahandsval för den som söker en duktig medhjälpare för grytjakt. Idag är det endast ett fåtal taxar som startar på grytprov trots att de mentala egenskaper som gör en god grythund egentligen är de egenskaper som format taxens karaktär. Taxklubben skickade 2003 ut en enkät som besvarades av 596 taxägare. Enligt denna undersökning användes endast 10 taxar som grythundar. De allra flesta - 314 stycken var sällskapshundar, endast 44 stycken var enbart jakthundar och 282 stycken fungerade som både jakt- och sällskapshundar. Av jaktformerna var drevjakt dominerande för de jagande taxarna (252 stycken) och inom drevprovsverksamheten har man med hjälp av avkommebedömningar och omfattande avelsrådgivning fått fram en stam av goda drevtaxar, inom främst de kort- och strävhåriga normalstora varianterna (SKK, 2008e). Om man då betänker hur taxen är utformad rent anatomiskt med sina korta ben och långa smala kropp så kan man lätt tänka sig att den har avlats för att kunna krypa ner i trånga gryt. De korta benen innebär dessvärre att könsorganet är väldigt nära marken och löper stor risk att skadas av pinnar, mm då hunden springer och driver under många timmar i skog och mark. Så här har vi ett exempel på hur vi har avlat fram en hund med en extrem exteriör för att matcha vårt ändamål (grytjakt) och sedan använder vi inte hunden till det den är avlad för utan använder den istället till ett annat arbete (drevjakt) där det som från början avlats fram som fördelar istället blir till nackdelar för hunden.

I jämförelse med de andra retrieverraserna är flatcoated retrievern, i förhållande till registreringssiffrorna, procentuellt mest förekommande på jaktprov (Lindholm & Uhlin, 2001). För flatcoaten använder man sig även av jaktlig avkommebeskrivning där man utvärderar hela kullars jaktliga egenskaper för att få en bild av föräldrarnas nedärvningsförmåga (Lindholm & Uhlin, 2001). Detta kan kanske vara anledningen till att den Skandinaviska flatcoaten har undgått den splittring i en working- och en showvariant som tidigare nämnts är fallet med många av våra populäraste fågelhundar. Jaktprovens uttalade mål är enligt regelboken att ”under jägarmässiga former bedöma deltagande hundars jaktegenskaper till ledning för avelsarbetet” (Lindholm & Uhlin, 2001). FART - Fågelhundens arbetstest har nyligen arbetats fram av Labradorklubben för att fungera som en mer stereotyp och enhetlig beskrivning anpassad till labradorens användningsområde. Målsättningen är bland annat att man utan krav på förkunskaper eller träning skall få fler hundar funktionsprövade på ett mer standardiserat sätt än vad jaktprov ger vid handen och att ge uppfödare en möjlighet att testa individer eller hela kullar vid tidig ålder (SKK, 2008f).

MENTALTEST FÖR SÄLLSKAPSHUNDAR?

I dagens samhälle ställs det stora krav på våra hundar som skall vistas i en miljö med trafik, buller, höga ljud, människor som beter sig avvikande, mm. Många hundar idag visar stora rädslor i dessa sammanhang och andra kanske reagerar med aggressivitet. MH som tidigare har nämnts ger ju en viss hänvisning till hur hunden fungerar då den utsätts för olika situationer och provokationer, men det är trots allt ytterst få sällskapshundar som genomgår MH. I senaste numret av tidningen brukshunden skriver Lotta Byström om ett valptest som är ett inofficiellt test som görs när valparna är 49 dygn. Man testar valparna så tidigt för att ha möjlighet att se nedärvda egenskaper som inte är inlärda eller en följd av miljöpåverkan. I artikeln uppger Maria Wilhelmsson, som är uppfödare av groenendal, att valptestet ger en hänvisning i hur valparna beter sig i olika situationer och att det stämmer väl överens med de resultat hundarna får vid senare mentalbeskrivningar och test. Andra uppfödare är emellertid inte lika positiva och anser att uppfödarna borde ägna mer tid att lära känna sina valpar istället för att lägga tid på tester som ändå är svåra att tyda. Valptestet bedömer bl a kontakttagande, tillgänglighet, följsamhet, social dominans, bytesintresse, smärtkänslighet, nyfikenhet, ljudkänslighet samt hur valparna klarar ensamhet, att bli fasthållna, mm. Valparna testas individuellt, skilda från syskon och mamma, helst av en främmande person, på ett område som är nytt för dem och relativt störningsfritt. Egenskaperna bedöms på en skala 1-5, 1-6 eller 1-7 och kategoriseras sedan utifrån om de fått flest 1:or, 3:or eller 5:or eller om man inte kan se något klart mönster. Flest 1:or tyder på en dominant valp som kan ha aggressiva tendenser, som kan bli en bra hund hos rätt ägare och här kan vi hitta tjänstehundsämnen eller de som tävlar på hög nivå. Flest 3:or tyder på att valpen accepterar människor som ledare och lätt rättar sig i ledet. Dessa hundar kan vara lämpliga som sällskapshundar eller tävla i de lägre klasserna. Flest 5:or tyder på en valp med mycket rädslor och reservation mot människan och som kommer ihåg obehagliga händelser mycket väl. Här hittar vi familjehundar som ofta kräver speciella hem med få störningar och enkla regler och lugna människor som inte pressar dem (Brukshunden, nr 1 2008). När jag läser om valptestet så tänker jag att detta eller ett liknande test borde kunna användas på i stort sett alla raser, i första hand som valptest, men det skulle även kunna användas, som ett enklare test, på vuxna hundar trots att det då tillkommer en del miljöfaktorer och inlärda beteenden. Främst tänker jag på många av våra sällskapshundar och kanske framförallt våra dvärghundsraser där man på de flesta individer inte genomför några mentaltest och där avelsurvalet oftast sker enbart utifrån hundens exteriöra egenskaper. Dvärghundar som ställs upp på ett bord och förvisso skall klara att domaren eventuellt känner och klämmer lite men frågan är hur stor vikt en utställningsdomare lägger på att registrera om hunden uppvisar rädslor och obehagskänslor vid denna hantering samt om han/hon väger in dessa mentala egenskaper i sin slutliga bedömning.

EGNA REFLEKTIONER

Jag anser att det framöver borde ställas högre krav på avelsdjurens mentala egenskaper än på de exteriöra, som är det mest förekommande idag. För de raser där det finns prövningsformer skulle ett sätt kunna vara att utställningscertifikat endast kan delas ut till hund som även har arbetsmeriter på t ex jaktprov, vallhundsprov, bruksprov, draghundsprov eller annat. Inom gruppen sällskapshundar är det ju viktigt att de fungerar i dagens samhälle varför det borde ställas krav på någon sorts prov av de mentala egenskaperna för att man skall kunna erhålla utställningscertifikat, även för denna grupp. Jag vet att det inom Flatcoated retrieverklubben redan idag förs en diskussion om att certifikat endast skall kunna delas ut i jaktklass och jag är i sak för denna utveckling. Men jag kan ändå inte låta bli att undra om det verkligen är praktiskt genomförbart. Om man skall kunna ställa samma eller större krav på arbetsmeriter som utställningsmeriter i avelsarbetet måste det vara lika enkelt att komma med på dessa mentalbeskrivningar och prov som på utställningar, men så är det sannerligen inte idag. Runtom i landet finns det oerhört många engagerade människor som arbetar med de olika prövningsformer som finns, och som ofta kräver oerhört mycket arbete. Trots att det är en omfattande verksamhet är emellertid efterfrågan redan idag mycket större än tillgången till dessa prov. Och man kan fråga sig vem som skall bereda plats för alla dessa provstarter, ställa upp med mark, får att valla, vilt att hämta samt döma och skriva prislistor?

REFERENSER

Brukshunden, medlemstidning för Svenska Brukshundsklubben. Årgång 68. Nr. 1 2008

Lennart Swenson. 2004, Avelsboken, 98- 99, 128-138.

Kristianstads Boktryckeri AB.

Lindholm & Uhlin. 2001, Flatcoated Retriever, 21, 77, 80.

Västerås, ICA bokförlag.

Ling, Ida. Februari 2008, Personligt meddelande.

Tulltjänsteman, Arlanda flygplats.

SKK, 2 mars 2008a. http://www.skk.se

SKK, 25 februari 2008b. http://kennet.skk.se/rasinfo/pdf/FCI172.pdf

SKK, 26 februari 2008c. http://www.svak.se/_Sidor/Om_svak/stadgar.html

SKK, 12 mars 2008d. http://www.svak.se/_Sidor/Om_svak/2-ettan.html

SKK, 21 februari 2008e. http://www.taxklubben.org/Ras_2006.pdf

SKK, 26 februari 2008f. http://www.labradorklubben.se/

TACK snälla söta Karin som har filmat OCH redigerat alla filmerna!